Jante eller Hjälte?

I fredags var jag ute och tog en öl med min barndomsvän Anna och hennes två vänner. Vi hamnade i ett samtal om jantelagen, och jag blev chockerad över hur olika människor kan se på det där! Jag tog upp ämnet vid frukostbordet i morse igen och fick höra att "det är viktigt att vara ödmjuk" eller att "den som strävar efter toppen oftast blir väldigt ensam". Men va? Det ena utesluter väl inte det andra?

Jag är förvånad över hur lite vi vunnit i striden mot Jante. Är det kanske så att det bara är i mina fantasier som en sådan strid existerar? Är det verkligen så att svenskar är kuvade av en "lag" som skrevs av en norrman för typ 50 år sedan? Uppryckning nu i sådana fall!

I publikationen "Från Jante till Hjälte" finns
"Anti-jantelagen":

1. Du ska tro att du är enastående
2. Du är värd långt mer än du tror
3. Du kan lära dig allt
4. Du är bättre än de flesta andra
5. Du vet mycket mer än många andra
6. Du har mycket att vara stolt över
7. Du duger till allt
8. Du ska inte be om ursäkt för dig själv
9. Du har någon som bryr sig om dig
10. Du har kunskaper att lära ut
11. Du levererar
12. Du gör någonting av dina idéer
13. Du har kul
14. Du ska INTE leva efter Jantelagen

Ovanstående är enligt mig ett föredömligt sätt att se på livet och inte minst på sitt eget värde. Kan vi inte bara komma överens om att från och med i morgon sträcker vi på oss? För så bra är vi. Punkt.