fredag 30 januari 2009

Förlåt, Anonym. Vi kan väl glömma det där?

Jag känner mig lite elak nu. Efter förr-förra inlägget. Här kommer Anonym och ger mig tips och jag hänger ut Anonym i ett inlägg som om Anonym vore någon slags svagare begåvning än resten av världen.

Så är inte fallet (eller det vet ju inte jag. Jag känner ingen som heter Anonym, så vitt jag vet. Men det behöver inte vara så, menar jag).

Det mesta jag skriver i denna blogg är ironi, rakt igenom. Bara så att ni vet det. Jag är en ganska snäll människa. Och Anonym är nog ganska snäll också.

Mitt livs kärlek. En krullig fransman.

Ni vet hur det kan bli ibland när man verkligen verkligen tycker om någon? "Jag-vill-krypa-in-under-ditt-skinn-känslan". Så känner jag för den här killen.

Tips från anonym

Anonym sa...

Du som vill jobba inom pr är lite sent ute tror jag.Du är 25år och fyller 26 i jul, du vill bli mamma och ha en karriär. är det inte så att man måste vara ung om man ska "slå" inom pr? är du då inte lite sent ute?

Kanske borde du inte sikta så högt? sedan ett tips vill du blir mamma någon gång ska du nog sluta dricka kaffe, Kaffe har negativa effekter på fertiliteten. (eller hur det nu stavas)

Svar
1. Jag är 25 år, det betyder att jag har 10 år på mig att bli briljant innan det behöver kännas stressigt. Piece of cake.

2. Det blev lite fel där. Jag vill göra karriär. Mamma kan jag bli om det finns utrymme till det i framtiden.

3. Skrikigt barn. Bajsiga blöjor. Hängbröst och bristningar. En kopp rykande svart kaffe till frukost. En skummande cappuchino i pappmugg mellan fingervantarna på vintern. En kanna kaffe på långa möten. Jag har lite svårt att se din poäng.

Jag vill verkligen förtydliga

Att jag fortfarande har lunchrast. Jag sitter inte och tramsar med bloggen under arbetstid. Eller hotmailar eller facebookar eller annan typ av nöjessurfning heller. Det är emot mina principer. 

Professionalitet är A och O om man ska ha en chans att förändra världen. 

Eftersom att jag är ganska egocentrisk

Så relaterar jag det mesta jag läser och hör till mig själv, som ni kanske märkt. 

Som den här artikeln där Resumé spekulerar i huruvida Per-Anders Broberg kommer att ta över som chefsredaktör för expressen eller inte. Jag läser om hans erfarenheter, kan i ett par enkla meningar sammanfatta hans yrkesverksamma liv:  4 år där, 10 år där, sen upp ett par steg på karriärsstegen och ytterligare ett par år där. Och jag känner mig... stressad, när jag läser det. 

Måste man verkligen förbi så många steg för att komma till toppen? Jag ser på något sätt framför mig att jag tar examen, jobbar med något för personlig utveckling två, tre år antingen i Sverige eller utomlands. Sen slår jag till, öppnar egen byrå och något år senare börjar priserna och utmärkelserna välla in. "Emmies byrå är den bästa i Sverige". Något i den stilen.

Men nähärå. Tydligen är tanken att man ska klättra en himla massa år och slå igenom stort först i 50års-åldern någonting. Det kan nog vara så att mina ambitioner för livet kan vara en smula orealistiska. 

Lunchrast

Här sitter jag och väntar på att min frysta matlåda ska tina och bli varm. MATLÅDA. Så fruktansvärt osexigt. Jag verkar vara den enda som stannar inne på lunchen idag, för det är helt tomt här. Hade jag vågat hade jag rest mig och strosat runt i lokalerna med händerna knäppta bakom ryggen. Ni vet, så som direktörer av olika slag strosar runt på "ägorna" i filmer. Men som sagt. Jag vågar inte. Skulle se jättekonstigt ut om jag bara gick runt här utan mening eller mål. 

Imorn ska jag packa in mig själv och min bankettklänning och bege mig till Varberg för MUF's distriktstämma. Jag har blivit nominerad till distriktstyrelsen för Halland (ett grattis vore absolut på sin plats), så nu är det bara att hålla tummarna för att jag ska bli invald. Eller om ni är sossar eller så behöver ni ju inte hålla tummarna. Då kan ni vara oberörda. 

Nu ska jag kila ut och ta en cigg. Hörs ikväll. Jag lovar verkligen denna gången. 

onsdag 28 januari 2009

Det är orättvist mot världen att undanhålla denna information

Den unga killen som den gifta kvinnan i "Lipstick jungle" är otrogen med är om möjligt ÄNNU snyggare än den unga killen den gifta kvinnan i "Desperate housewifes" är otrogen med.

Ni måste kolla upp detta. Jag försäkrar er om att ni inte kommer att bli besvikna.

BARA för att jag lovade.

Jag sa ju att jag skulle blogga nu. Så nu bloggar jag.

Ni ska bara veta hur effektiv jag varit ikv. Jag känner mig mycket nöjd - man skulle kunna säga att jag har arbetat för demokratin.

Efter fyra timmars fokuserat arbete och egentligen ingenting avbockat på att-göra-listan (gjorde extragrejer. Så mycket roligare) så känner jag mig smått utmattad. Alltså: Dags att sova och sen kör vi järnet imorn igen!

Förlåt att jag inte var roligare än såhär. Blir bättring snart.

Rutiner?

Jag har kommit in i vissa rutiner under de tre veckor jag gjort praktik. Rutin i mitt liv har jag inte haft på många år, så det är ett ganska välkommet inslag.

Jag går upp vid kvart över sex på morgonen (efter att ha snoozat minst en halvtimme), gör i ordning mig, käkar frulle, åker till jobbet.

Börjar jobba åtta. Jobbar åtta timmar.

Åker hem vid fem, äter något och dricker kaffe, pratar med mamma och Claes om våra respektive arbetsdagar.

Tar med mig datorn till soffan vid sju, betar av på mina att-göra-listor. Jobbar med kårprylar fram till tio.

Duschar, läser lite bloggar, kollar på ett avsnitt av någon serie på datorn.

Somnar vid elva-tolv. Och sen börjar det om.

Dåligt samvete.

Värdelös uppdatering. Hur kul är det att läsa om en jäkla pyamas (fortfarande inte fått klarhet i det där med stavningen) i flera dagar?

Jag har precis anlänt till praktiken och ska alldeles strax dyka ner i rapporten om "Brand Orientation Index". Om ni inte har läst den, läs den. Ungefär så enkelt är det.

I kväll ska jag blogga. Jag lovar.

måndag 26 januari 2009

Min nya grej


Är förresten det här med pyamas (stavning?).

Och räknar som en kratta gör jag...

Noterade precis att jag på något sätt fick 3 x 283 000 till 600 000. Och jag som brukar gå runt och säga att jag är bra på matte.

Hästen i baksätet...

Alltså. Det här är ju helt sjukt. Som trogen hästtjej blir jag upprörd. Som konsument och publik till Aftonbladet blir jag road, chockerad och intresserad. Så jag klickar.

Typ ca 283 000 hästar finns i Sverige. Säkert tredubbelt antal hästintresserade. Alltså, runt 600 000 (och nu gissar jag lågt) hästintresserade i landet. Notisen är inget redaktionellt mästerverk. Men nyhetsvärde för de 600 000 hästintresserade, det är det definitivt.

Shopping, Hot shots och kandidatur

Helgen har spenderats med Vickan och Juslin som var på besök här i Borås. Vi inledde lördagen med en gedigen extravagant shoppingrunda i Knalleland. Korten gick varma och påsarna som bars ut till bilen med jämna mellanrum var många. Men nu blir vi snygga i vår. Eller - vi har förutsättningarna klädmässigt, i alla fall.

På kvällen styrde vi steget mot Grand efter ett par timmars skönhetsvård och rosé. Vi dansade som galna och drack hot shots som att det inte fanns någon morgondag - och av vårt vågspel vid blackjack-bordet att döma verkar det som att vi verkligen var övertygade om att det var så. Att det inte skulle bli någon morgondag, alltså.

Vinst blev det och tre monsterburgare och en taxiresa senare somnade vi tryggt här ute i Hedared. Summa summaro: En riktigt lyckad, och städad, kväll.

I helgen har jag också slipat det sista på min kandidatur till MUF's distriktstyrelse, Halland då. Nu är den inskickad och jag känner mig ganska nöjd. Jag räknar inte alls med att bli nominerad och vald med tanke på att jag inte varit engagerad i MUF tidigare, men skulle jag bli det är jag övertygad om att jag skulle lära mig en massa och dessutom bidra med lite nya perspektiv. Håll tummarna för mig så informerar jag er om utgången efter helgens stämma.

Men herregud. Nu har jag skrivit en "dear diary"-inlägg. Förlåt mig.

fredag 23 januari 2009

Chilla lite nu.

Jag har inte brytt mig om att sätta mig in i debatten eller göra någon vidare analys av Marklund-Antonsson-prylen. Liza Marklund har alltså skrivit en bok, "Gömda". Så långt alla med? Sen har Monica Antonsson skrivit en bok om Marklunds bok där hon bevisar att "Gömda" inte alls är en sann historia, som det står på bokens omslag. 

Nu är Marklund anmäld. Marklund ångrar att hon inte skrev "baserat på en sann historia". Antonsson triumferar för att hon lyckats sälja böcker på att knäcka historian. Men karaktären "Mia" i boken finns på riktigt. Hon har fått asyl. Hon har blivit illa behandlad. Vi snackar om två ord här. Två ord. "Baserat på". 

Herregud. Chilla för fan. 

Äntligen fredag!

Fredag och jag är åter på praktiken. I dag har jag fått en liten genomgång av de strategiska modeller byrån arbetar efter, vilket var oerhört inspirerande! Jag kunde knappt sitta still i stolen, så upplyftande var det verkligen. Nu efteråt känner jag ett enormt sug efter att arbeta med varumärken, jag tror att det kan vara lite min grej:

"Emjomaka - We make people living the brand"

Det blir fint, det. 

Vickan följde med från Halmstad igår, för att spendera helgen i Borås. I morgon ansluter Juslin från Göteborg. Det är alltså läge för mig att styra upp någon form av festlig tillställning - vad nu det kan tänkas bli. 

torsdag 22 januari 2009

Jag vet inte jag.....

Resumé berättar om en kampanj av Hilanders och från Djurens rätt som innefattar ett uppslag i en tidning. Läsarna ska klippa ur en av sidorna, vilket innebär att de samtidigt "kapar" av en chinchillas huvud (uppslaget föreställer alltså en bild av en chinchilla, ursäkta för otydligheten). Den urrivna sidan ska man sedan skriva på och skicka in till jordbruksministern. Budskapet i kampanjen är "köp inte päls".

Jag tycker att själva grundtanken i kampanjen är bra. Just tydligheten i att klippa av chinchillans huvud och att man genom att köpa en päls gör detsamma är nästintill briljant (fast det känns inte särskilt nyskapande, finns många kampanjer som gått i samma tecken).

Däremot tycker jag att man missat något mycket viktigt här. I och med att veckorevyn (som är första kanalen för kampanjen) har en såpass blandad målgrupp så förefaller det mig otroligt att större delen av läsarna skulle vara någon form av djurrättsaktivister. Och utgår jag ifrån det så tycker jag att handlingen som krävs av målgruppen för kampanjen är för stor. Först läsa, reflektera. Sen gå och hämta en sax - klippa ur en sida i en tidning man köpt, skriva på och därefter komma ihåg att ta med sig sidan ut, hitta en brevlåda och posta sidan.

Avståndet mellan attityd, intention och handling är för långt, helt enkelt. Men som sagt, grundidéen är bra. Det ska bli intressant att följa upp resultatet av denna kampanj.

Kårens Arbetsmarknadsdag

Jag är kvar i Halmstad. De två dygn jag spenderat här har kantats av möten, sammanträden och arbete. Just nu sitter jag och ringer upp företag och berättar om den arbetsmarknadsdag vi ska anordna den 3:e mars - och det går framåt!

Har ditt företag rekryteringsbehov, vill exponera er mot studenter eller kanske bara annonsera i vår katalog? Läs mer här eller skriv ut anmälan direkt här. Vi räknar med att ungefär 1000 studenter ska besöka mässan (En femtedel av Halmstads högskolestudenter, alltså).

Om en timme eller två beger jag mig mot Borås och praktiken igen, jag är sjukt laddad inför detta!

onsdag 21 januari 2009

Anders Gerdin och fritiden

Anders Gerdin - en otroligt duktig människa enligt vad jag kunnat läsa mig till. Christina Saliba och de andra på Weber Shandwick har enligt mig gjort en bra rekrytering, eller "drömvärvning", som de själva uttycker det.

Jag vet som sagt inte mer om denna Gerdin än vad jag kunnat läsa mig till, men jag tror att det rent generellt är bra att locka över mediefolk till "andra sidan". Tänk vad mycket man kan nyttja de erfarenheterna och kunskapen till företagets fördel!

Dock fick artikeln Resumé skrev om rekryteringen mig att börja fundera. Jag ser mig själv som en eldsjäl i egentligen allt jag tar för mig. Jag brinner för att jobba och även om det finns mycket kul att göra på fritiden, så lever jag för att jobba snarare än tvärtom.

Jag är också av den uppfattningen att det är just min typ, de som älskar att jobba, som faktiskt har energin och orken som krävs för att "lyckas". Jag har också alltid trott att det inte är något som försvinner - själv bävar jag för den dagen jag ska behöva gå i pension. Och jag utgår på något sätt ifrån att Anders Gerdin också tillhör typen.

Men i artikeln uttrycker han en längtan efter fritid, ledig tid och mindre jobb. Och det får mig att stanna upp och tänka. Är det så att energin kommer att ta slut? Kommer jag vara trött på att jobba i 50, 60 eller 70-årsåldern?

tisdag 20 januari 2009

Om jag skulle komma sent...


Så vet ni att det beror på den här lastbilen med discoljus.

Kaffekonsumtion

Jag dricker alldeles för mycket kaffe. Alltså på riktigt. 

Det finns säkert några slags rekommendationer för det där, från någon käck myndighet som länsstyrelsen eller liknande. Vill minnas att jag hört tre koppar om dagen någonstans. Ha! Tre koppar! 

Tre koppar kaffe klarar jag på vägen från sängen till frukostbordet på morgonen. 

måndag 19 januari 2009

Timo Räisänen


Jag såg honom första gången på Hultfred i somras, han spelade på vår scen (för er som inte hängt med sen dess kan jag berätta att jag jobbade som security på Pampas-scenen på Hultsfredsfestivalen sommaren 08). Och tyckte att han var bra.

Sen dök han upp igen. Och igen. Och igen. Och nu har jag bestämt mig. Jag diggar killen.

Det bästa med Kladdkaka


Är helt klart att "slicka" skålen. Någon däremot?

Sökes: Någon av mina duktiga vänner

För två år sedan var jag och tre klasskompisar med i "Uppdrag Halmstad", en tävling som pågick i 24 timmar och som syftade till att uppmuntra entrepenörskap (stavas det verkligen så?). Jag tror att vi var 1 av 10 lag, eller något sådant.

Uppgiften var att ta fram strategier och tillvägagångsätt för hur Halmstad skulle vara Sveriges mest attraktiva studieort år 2020. Vår lösning blev att involvera målgruppen, dvs. studenterna, i kommunens arbete i samverkan med näringslivet. En åtgärdsplan med aktiviter, påverkansmöjligheter och även infrastrukturella åtgärder togs fram och presenterades på morgonen då våra 24 timmar var ute.

Och det gick bra - vi kom tvåa (vilket naturligtvis fortfarande stör mig, jag ser allt annat än vinst som ett nederlag) och någon vecka efter tävlingen fick vi komma till kommunen och hålla ett föredrag om våra idéer (jag var inte med dock. Jag försov mig). Det vinnande laget fick åka på en studieresa i Bryssel (eller var det Berlin?) där de fick möta olika företagsledare och sådär. Vi vann varsin bok och en bukett blommor.

Jag hittade diplomet igår när jag städade, och blev lite sugen på att försöka igen. Tävlingen har numera bytt namn och blivit nationell, men konceptet är detsamma: ett case och så massa lag som arbetar i 24 timmar för att hitta den bästa lösningen. Tävlingen heter "Mission 24" och som av en händelse går den av stapeln 24-25 februari i Halmstad.

Ni är ju allihopa duktiga och driftiga - ska vi köra? Jag tänker att vi borde vara 3-5 personer, gärna lite blandade utbildningar. Vet inte om det är för sent med anmälan, men den är fortfarande öppen på hemsidan iaf.

En parantes bara.

Det är byrån jag gör praktik som står bakom den här.

Bra, tycker jag. Vad tycker ni?

Kvällen och Kåren

Denna kvällen ska jag ägna åt att förbereda morgondagens möten i Halmstad. Jag har först kårstyrelsemöte och därefter överlämningsmöte med gamla (vi) och nya (dom) styrelsen för Nollningen. Då ska vi bl.a. gå igenom vår verksamhetsberättelse samt projektresultat. Jag ogillar att skryta (nu ljuger jag, jag älskar att skryta), men jag känner mig tvungen att nämna det här. Under det året jag satt som ordförande för Nollningen ökade vi den rena vinsten med runt tio gånger mer än föregående år (Utan ett sjukt bra jobb året innan hade vi dock aldrig haft förutsättningar nog att lyckas).

Det är ett resultat av hårt slit med sponsorsamarbeten, merförsäljning och översyn och reglering av kostnaderna. Det är spännande det där med hur olika människor ser på Studentkårsverksamhet och lönsamhet. Hela en studentkårs existens berättigas ju av medlemmarna. Givetvis går en kårs medlemmar först i alla fall, vi som arbetar i kårstyrelsen för Halmstad Studentkår har alltid medlemmarnas bästa för ögonen. Men vad många verkar ha svårt att förstå eller förlika sig med är att ju bättre en ideell organisation går rent ekonomiskt, desto mer kan organisationen erbjuda sina medlemmar.Ofta hör jag argument om att vår främsta uppgift som kårstyrelse borde vara att erbjuda studenterna tillika medlemmarna massor av skojiga aktiviteter, billig öl och sänka kåravgiften. Vad de bakom dessa argument inte ser (eller blundar för) är att en studentkår gör så mycket mer. Vi bedriver utbildningsbevakning, påverkar politiker på lokal och regional nivå (och nationell också, för den delen), stöttar studenter i studiesociala frågor som t.ex. bostäder, vi arbetar för att ta fram samarbeten med näringslivet som ska gynna medlemmarna (och göra steget mellan akademin och näringslivet kortare) och mycket, mycket mer. En ideell organisation har inget intresse av att samla pengar på hög, alls. Tvärtom pumpas alla pengar ut i organisationen igen, tillbaka till medlemmarna.

Jag är inte på något sätt en ekonom, och har inte kompetens nog att göra någon djupare analys av hur ekonomin bör se ut inom en ideell organisation (eller annan organisation heller för den delen), men jag är medveten nog att se att det i slutändan är medlemmarna som gynnas av en organisation med god ekonomi.

Hur som helst, jag försvann på ett litet sidospår här, vad jag skulle säga är att jag är väldigt stolt över att ha lyckats öka vinsten av Nollningen såpass mycket under mitt mandatår. Och jag är övertygad om att även nästa års ordförande och styrelse kommer att göra ett minst lika bra jobb (mycket bättre, till och med).

Jag vet att detta låter sinnesjukt...

... men det här är anledningen till att jag kommer vara väldigt, väldigt tvek inför att skaffa barn. 

Det är hemskt. Men det är så det ser ut och då handlar det om prioritering. 

Jag ska bara torka bort dreglet...

Crispin Porter + Bogusky har fått utnämningen "Årets reklambyrå" i ett antal medier - och förväntas få fler. Trots finanskrisen har de ökat omsättningen med 15 %, något jag tror många byråer blir gröna av avund för när de får höra. Byrån ligger i USA och har storkunder som Microsoft och Burger King. Vilken grej! Jag får torka bort dregel i mungipan när jag läser om det. Det här är en byrå jag vill jobba på

Kan det vara så att Sverige inte räcker till om man vill bli riktigt, riktigt bra? Eller är det bara så att Sverige inte är lika bra på att uppmärksamma andra länder om vad vi sysslar med? Hur lång är egentligen vägen fram till att bli "Årets Reklambyrå"? För som jag förstått det var detta en internationell utmärkelse, som i "Världen bästa reklambyrå 2008". 

Som svensk är det så svårt att få grepp om Sveriges betydelse. Och om vårt land nu är för litet, måste vi då flytta till USA för att lyckas med over-the-top shit? 

Och angående byrån ovanför, tror ni det räcker att skicka ett mail? "Hello, maj najm is Emmie and aj want to work with jo. Ajm good at coming up with ideas and organajs". Nä. Tror nog inte det va. 

För lite business...


...för mkt skolflicka?

söndag 18 januari 2009

Pyssel-övningar

När jag var liten, jag var kanske sju år, vaknade mina föräldrar av ljud inifrån mitt rum klockan tre på natten. När de smög sig fram till dörren och kikade in fick de se mig, en liten flicka med blonda hårtestar dansande runt huvudet, djupt förskjunken i något saxexperiment och med ficklampan i högsta hugg. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag såg dem eller inte, men skulle tro att jag var för upptagen av mitt klister och min sax.

Jag övade. Samma dag hade vår skolfröken berättat att vi dagen efter skulle "pyssla". Det borde väl varit runt jul någon gång (ni vet, då fick man sitta och klippa ut granar i färgglatt papper och göra snögubbar av flörtkulor). Jag tog uppgiften på största allvar och gick hela vägen hem från skolan den dagen och funderade på hur jag skulle kunna briljera. Hur skulle jag visa att jag var BÄST PÅ ATT PYSSLA?

Lösningen blev alltså att sitta uppe och klippa och klistra hela natten. Och vill ni veta en sak? Jag är GRYM med en sax i handen och en limtub i andra nu för tiden. Just name it - och jag kan pyssla ihop de mest fantastiska styckena. Övning ger färdighet.

Barnens lexikon.


I denna fantastiska bok får jag lära mig att sömn är något alla behöver. Och att människor ligger ner när de sover. Jag borde verkligen ta till mig detta.

Jante eller Hjälte?

I fredags var jag ute och tog en öl med min barndomsvän Anna och hennes två vänner. Vi hamnade i ett samtal om jantelagen, och jag blev chockerad över hur olika människor kan se på det där! Jag tog upp ämnet vid frukostbordet i morse igen och fick höra att "det är viktigt att vara ödmjuk" eller att "den som strävar efter toppen oftast blir väldigt ensam". Men va? Det ena utesluter väl inte det andra?

Jag är förvånad över hur lite vi vunnit i striden mot Jante. Är det kanske så att det bara är i mina fantasier som en sådan strid existerar? Är det verkligen så att svenskar är kuvade av en "lag" som skrevs av en norrman för typ 50 år sedan? Uppryckning nu i sådana fall!

I publikationen "Från Jante till Hjälte" finns
"Anti-jantelagen":

  1. Du ska tro att du är enastående
  2. Du är värd långt mer än du tror
  3. Du kan lära dig allt
  4. Du är bättre än de flesta andra
  5. Du vet mycket mer än många andra
  6. Du har mycket att vara stolt över
  7. Du duger till allt
  8. Du ska inte be om ursäkt för dig själv
  9. Du har någon som bryr sig om dig
  10. Du har kunskaper att lära ut
  11. Du levererar
  12. Du gör någonting av dina idéer
  13. Du har kul
  14. Du ska INTE leva efter Jantelagen
Ovanstående är enligt mig ett föredömligt sätt att se på livet och inte minst på sitt eget värde. Kan vi inte bara komma överens om att från och med i morgon sträcker vi på oss? För så bra är vi. Punkt.

Doktor Spinn

Jag vill tipsa om en helt fantastisk blogg, skriven av PR-konsulter Jerry Silfwer. Jag tog mig friheten att sno ett av filmklippen han publicerat på bloggen, kolla in nedan (jag skrattade så att jag grät när jag såg det). Jag uppmanar också alla att läsa hans blogg, den är verligen läsvärd!

lördag 17 januari 2009

Jag unnar ju dem detta, men...

Jag antar att ingen missat den här kampanjen. Det är byrån Cummins Nitro som står bakom, och kortfattat går det hela ut på att beställarna, turistbyrån i Queensland, utlyser en tjänst som innebär att en person ska chilla på en paradis-ö under ett halvår. Ligga vid poolkanten, beställa in paraplydrinkar, flörta med främlingar - ja, ni fattar. För detta utbetalas en lön på 150 000 dollar.

Briljant! Kampanjen i sin helhet kostar 1,7 miljoner dollar, och har redan fått massmedial uppmärksamhet som är värd betydligt större summor än så. Syftet med kampanjen är givetvis att väcka uppmärksamhet och intresse för semesterorten.

Jag får samma känsla som när jag hör en riktigt bra låttext. DET BORDE VARIT MIN IDÈ. Tänk stort - och sikta högt. Det borde vara devisen för många fler kampanjer.

Innan jag dör (jag valde mellan "dör" och "avslutar mitt yrkesliv", men död kändes mer realistiskt) ska jag stå bakom en idé som får över 2 minuter på CNN. Jag sa ju det: Tänk stort - sikta högt.

En annan dag kanske

Jag har några att-göra-punkter som inte har så hög prioritet, men som ändå finns på någon slags mental checklista.

  • Städa garderoben
  • Rensa upp och göra om på bloggen
  • Skovård av skor
  • Sluta röka
  • Laga fodret i jackfickan
  • Beställa nya visitkort
  • Städa bilen invändigt

Vi tar det denna veckan. Kanske.

Snabb fix för värme.


Badkar. Helt klart en underskattad sysselsättning (jag vet att det av bilden inte riktigt framgår att jag sitter i ett badkar, men hade jag tagit en bild som visade själva badkaret med mig i hade jag fått visa något mer hud. Inte alls aktuellt).

Ser ni köldskadorna?


Röda kinder, frusen näsa, tom blick. Vi får vara glada att jag överlevt alls.

Hej då hästarna!


Tack för idag.

En sväng till stallet

Nu ska jag till stallet och rida ut i skogen. Käckt och sunt va?

fredag 16 januari 2009

Många drabbas av Kanal Lokals konkurs

Idag meddelade Resumé att Kanal Lokal går i konkurs. "Vi blev ett offer för finanskrisen", säger Anders Lundmark på Kanal Lokal. Synd, men inte särskilt oväntat om man får tro de som säger sig veta.

Min vän Alis ska liksom mig göra praktik under denna termin. Han har sagt upp sin lägenhet i Halmstad, skaffat en ny i Göteborg och vaknade idag för att förbereda det sista inför sin praktik som skulle börjat på Måndag - på Kanal Lokal. I eftermiddags fick han samtalet om att han inte längre kommer att ha en praktikplats att gå till.

Nu står han med en lägenhet i Göteborg och utan praktik för våren. Ingen praktik - inget CSN. I en stad 20 mil från Halmstad och nästan 40 mil från hans ursprungliga hem i Ystad. Inget vidare öde.

Så till alla produktionsbolag eller reklamfilmsmakare där ute: Ta chansen att hooka upp med Alis! Jag har aldrig jobbat med honom, men det jag sett av hans produktioner har sett väldigt bra ut. Dessutom går jag gärna i god för att han är en fantastiskt bra kille med sunda värderingar och enorma sociala skills. En tillgång för byråer med självaktning, helt enkelt.

Har ni möjlighet att ta emot en praktikant med start omgående och fram tills maj-juni någongång, maila mig: emmie_karlsson(snabel-a)hotmail.com

Minus tio grader.


Tror ni att jag kommer behöva skrapa rutorna?

torsdag 15 januari 2009

Fullt upp nu alltså

Jag har varit lite dålig på att uppdatera, jag vet.

Praktiken på Mecka har börjat och är allt jag förväntat mig hittills. Bra, alltså.

Uppsatsen är opponerad och jag fick bra kritik från examinatorn. En mindre kompettering bara så är det klappat och klart.

Och jag är i fas med allt arbete med Kåren.

Läget är jävligt mycket under kontroll, helt enkelt.

söndag 11 januari 2009

Utmärkelser...?

Jag gillar alla typer av utmaningar som kan resultera i att jag på något sätt hyllas. Jag gillar att hyllas, kan man säga.

Det här med utmärkelser tror jag på. Det spelar inte så stor roll varför man får utmärkelsen, bara man får den. Efter att ha vunnit något är du nämligen unik! Det kan t.ex. röra sig om "Jag vann priset för att ha arrangerat Knutbys mest fartfyllda sekt-fredag", eller "Jag har blivit utnämnd till ICA Näras mest rödhåriga medarbetare 2008". Skit i vad det är, se till att vinn bara!

Så nu ska jag ägna ett par veckor åt att vinna en viss utmärkelse som jag spanat in. Mer info kommer längre fram (om jag vinner, annars kommer ni inte få höra något om det).

lördag 10 januari 2009

Lördagskväll


En film, ett glas rött, lite jobb på datorn och så mjukisbyxor såklart. Vilken fantastisk kväll!

Så här ser mitt liv ut 2009


I alla fall om jag får bestämma. Och vem skulle bestämma över mitt liv om inte jag själv?

Mitt personliga varumärke

Idag har jag arbetat med mig själv. Jag har skrivit ner mina målsättningar för året, ritat upp en strategikarta för hur jag ska nå mina mål samt för hur jag ska profilera mig för att nå den image jag vill ha.

Förutom att strategikartan blev väldigt fin så är den också användbar. Jag ska sätta en ovanför skrivbordet och så skrev jag ut en i A5 att placera i kalendern också. Det gäller att inte tappa fokus.

Chockerande nyheter

Håll i er. Jag har varit ute och motionerat fyra av sex dagar denna veckan! Vi snackar powerwaks, joggning, pass på trappmaskinen.

Nästa vecka börjar jag träna på riktigt tänkte jag. Jag tänker mig följande upplägg:

Mån: Bodypump
Tis: Powerwalk
Ons: Ridning
Tors: Cirkelträning
Fre: Vila
Lör: Vila
Sön: Powerwalk

Vad tror ni om det?

torsdag 8 januari 2009

Vad gjorde ni igår kväll?


Vi chillade på grammisgalan.

onsdag 7 januari 2009

Grammisgalan ikväll!

I kväll ska jag och Kajsa på Grammisgalan i Stockholm, vilken jag förväntar mig ska bli mycket rolig! Jag har varit på ett par galor förut i mitt liv, men inte en av denna kalibern. Detta är ju en typisk "alla-var-där"-typ av gala.

Om jag har några i min klass som läser denna blogg, eller andra studerande/arbetande inom PR-branschen vill jag passa på att tipsa om detta nätverk. Det verkar vara något bra, faktiskt.

Angående den där "Uppdrag singel"-grejen jag skrev om igår så har jag nog ändrat mig. Jag älskar utmaningar och att dela med mig till er läsare, men jag vet inte... Svara på en kontaktannons?! SÅ missnöjd är jag inte med att vara singel. Faktum är att jag inte är missnöjd alls. Snarare nöjd.

Vi kanske kan vara lite selektiva? Jag slänger till er ett uppdrag lite då och då, och väljer då givetvis de roliga uppdragen. Vad säger ni om det?

tisdag 6 januari 2009

Uppdrag n:o 2

Jag visste inte riktigt hur man skulle definiera det där med "första kärlek". Var det Cliff från dagis som jag brukade pussa på i dockrummet? Var det Tim som jag hade en sommarflört med som 14-åring? Robert som var första pojkvännen? Daniel som var första "riktiga" förhållandet?

Eftersom att jag saknar kontaktuppgifter till alla ovanstående (eller har förbud att träffa dem p.g.a. svartsjuka flickvänner, de har barn eller är tunnhåriga) så valde jag att ringa Mattias. Mattias är nog min första kärlek i den bemärkelsen att han var den första killen (en av två totalt, faktiskt) som jag varit riktigt head-over-heals-dödskär i. Han var helt med på noterna och bjöd hem mig på film och kaffe.

Och nu är jag nyss hemkommen från denna tillställning. Jag har haft en mycket trevlig kväll, men om jag är något steg närmre att hitta "den rätte", det betvivlar jag.

I morgon är det en ny dag, och ett nytt uppdrag.

Uppdrag singel - Uppdrag n:o 2:
"Svara på en kontaktannons"

Får nog sova lite på den. God natt, hörrni!

Uppdrag Singel

När jag fyllde år förra veckan fick jag en bok av min kära vän Vickan. Boken heter "Uppdrag Singel" och dess författare garanterar att man efter att ha utfört alla utmaningar har hittat "Den rätta".

Jag trivs ganska bra som singel, faktiskt, men GARANTERAS jag att hitta den rätta så är ju inte jag den som har någon rätt att sträva emot. Vill ödet så, ska ödet få så.

Så nu kör vi, singlar! Alla som vill får haka på, skriv en kommentar och berätta hur det går. Jag ska givetvis också redogöra för uppdragens utgång. Vi kör ett nytt varje dag.

UPPDRAG N:O 1.
"Ring upp din allra första kärlek. Bestäm tid för en fika".

Och så lite update

Bloggen har ju varit fruktansvärt tråkig det sista, det tänker jag inte låtsas som att jag inte vet om. Jag ska se om jag kan hotta upp min kommande inlägg i fortsättningen.

Men. Vi behöver lite update, visst gör vi?

Uppsatsen är inlämnad och klar. Slutseminarium på den jäveln nästa onsdag. Bilen är lagad och går som en klocka. Så bra att jag imorn ska ratta den till Stockholm tillsammans med Kajsa för att se på Grammisgalan. På Grammisgalan hoppas jag att vi kommer mingla in i PR-Sveriges alla namn och att de ska erbjuda diverse konsultjobb till oss där direkt på stående fot. Vi får se hur det blir med det.

Jag har bestämt att bilen ska heta "Mikeys mamma" efter er lilla omröstning. Jag vet att det inte vann, egentligen, men det var helt klart det som matchade mina känslor för bilen bäst.

Och på måndag börjar min praktik på Mecka Reklambyrå i Borås.

Sådär. Nu känner vi oss uppdaterade. Visst?

Det är nu jag vill visa hur sund och käck jag är

Den här bilden, och den här:
Det är sådana här bilden trasiga människor lägger upp på sin facebookprofil för att visa hur "sunda" och älskvärda de är. Ute med hunden, ett med naturen - en riktig frisklevnadsmänniska. Och så även jag, nu då.
Efter denna mycket långa och mycket kalla promenad ska jag nu sätta mig och jobba lite. Min "att-göra-lista" i kalendern är på tok för lång.

söndag 4 januari 2009

År tvåtusenåtta

År 2008 inleddes med en flytt från en studentlägenhet till en annan, varför jag flyttade vet jag egentligen inte - men jag antar att det var rastlösheten som gjorde det.

Den sena vintern och den tidiga våren kantades av arbete inför Nollningen och kårstyrelsearbete, och det var väl egentligen först där framåt februari någon gång som jag började bli varm i kläderna och faktiskt presterade något (fast nä, jag har alltid presterat. Jag menar att jag började bli briljant först då). I takt med att arbetet med Kåren dominerade mitt liv allt mer så dominerade mitt förhållande mitt liv allt mindre.

Min dåvarande pojkvän tröttnade till slut på att jag bara var hemma och landade mellan mötena och i mars tog det slut. Jag ser på uppbrottet från honom med viss vemodighet eftersom att jag i efterhand kan känna att jag borde kunnat kombinera mitt arbete med en pojkvän (det verkar ju gå bra för andra, tänker jag). Å andra sidan var vi aldrig riktigt helt rätt för varandra, så uppbrottet var kanske lika bra. När jag tänker efter, liksom.

Hur som helst. Våren kom och jag höll mitt första stabsmöte. Jag med scenskräck och talarfobi skulle hålla möten varje tisdag i tio veckor för ett åttiotal personer. Och det gick bra! Bara ett par möten in på våren var scenskräcken som bortblåst och jag såg plötsligt fram emot att få hålla de där mötena (jag fick synas, höras och uppmärksammas - allt på samma gång!).

Våren bestod av: Nollningsarbete, Kårstyrelsearbete och Projektarbete. En jävla massa arbete, helt enkelt.

Singeltiden var hektiskt. Jag och Juslin fann varandra där under våren och kvällar som skulle vara "quiz och en öl" resulterade ofta i "quiz och fyra öl, efterfest och en halv flaska vin". Jag har aldrig varit typen som är SINGEL. Ni vet, en sån där som går på dejter med främlingar varje kväll och som kan vakna upp jämte one night stands hur som helst. På det sättet är jag nog lite konservativ, eller vad ni nu vill kalla det. Så vi festade istället.

Men jag träffade hur som helst en kille igen, och helt plötsligt var det sommar och denna kille drog runt mig på golfbanor, tvingade mig att lösa melodikryss tidiga lördagsmorgnar och vi skulle spela gitarr och jag vet inte allt. Ett tag där trodde jag att jag hade hittat något som var värt att satsa på, men sen började samma missnöje som i princip varje kille jag någonsin träffat haft: Jag var inte "närvarande", jag var "sval", prioriterade annat framför honom och jag var för oberäknelig och ja, ni hajar tugget.

Alltså, även om killen i fråga är världens snällaste och gulligaste, så blev jag kvävd. Dags att gå vidare, tänkte jag och sen gjorde jag det.

Fast nu glömde jag ju en massa däremellan! Fast vad fan, jag har ju inte på något sätt utlovat någon kronologisk ordning i det här, så jag kör på:

I somras var jag på två festivaler. TVÅ. Jag har aldrig tidigare varit på en festival förut, men fick tillfälle att åka på både Hultsfred och Roskilde bara sådär, så jag åkte. Jag hade gärna uttalat mig om ifall det var roligt eller inte, men jag är så bitter för att det regnade sista kvällen på Roskilde, så jag är rädd att min blöta sovsäck och packning skulle få huvudrollen i den historien.

Och jag läste juridik i somras också, men det behöver vi inte prata mer om. Sommaren avslutades hur som helst med Nollningen, som jag var då alltså huvudansvarig för. Sista dagen var jag så stolt (och trött) att jag grät. Kort summerat gick allt jättebra och jag var mycket nöjd med min insats.

Under hösten har jag sökt tre praktikplatser och fått tre praktikplatser. Utöver det har jag gått vidare mot nya utmaningar inom Kårens verksamhet genom att starta upp en ny projektgrupp som sköter marknadsföringen för Kårens olika verksamheter och events. Det arbetet har varit väldigt inspirerande! Utöver det har jag skrivit för kårtidningen och arbetat med kårstyrelsen.

Vintern på den sidan av året bjöd på en flytt till Borås inför kommande praktik, en C-uppsats som skulle skrivas och en kortare flört i Halmstad.

Året avslutades med att jag fyllde 25 år, något som firades storslaget i Stockholm (i alla fall var det storslaget om man ska lita på mitt, Juslins och Vickans kontouttdrag).

Nu har vi kommit in på 2009 och jag kan konstatera att jobb var väldigt dominerande 2008 så här när jag summerar det. Men tolka nu inte det här som att det skulle vara något dåligt! Jag brinner för det jag gör och skulle gärna jobba dygnet runt om mina fysiska förutsättningar skulle tillåta det. Tyvärr är det ju så att man måste äta och sova ibland också, har jag förstått.

För att avsluta det här kan jag väl passa på att tacka dem som gjorde 2008 till ett så fantastiskt år som det faktiskt blev till slut:

Kajsa C, Kajsa J, Vickan, Ullis, Andreas, Lisa, Sophia, Alis, Svante, alla staber och andra funktionärer under Nollningen, Mamma och Claes och så mig själv såklart!

Om ni inte står med i uppräkningen ovan betyder inte det att jag inte gillar er, bara att ni får jobba lite hårdare för att stå med nästa år.

lördag 3 januari 2009

Vi snackar fjorton timmar

Fjorton timmar effektiv skrivtid idag. Jag börjar känna att det kanske kan bli något av den här uppsatsen i alla fall. Förutsatt att jag blir klar, vill säga.

Nu har jag tröttnat för idag. Imorgon kanske jag slår på stort och bloggar om något vettigt. Det kan faktiskt bli så.

torsdag 1 januari 2009

Tänk den som ändå hade en såhär


En kalender med dansbandslegender. Gott nytt år, hörrni!