Världens längsta att-göra-lista

Ni är precis som mina små måsungar på hustaket mittemot. Ni skriker efter mat, sträcker på era halsar i hopp om att få ett smaskigt inlägg serverat rakt ner i gommen.

No way José. Jag har viktigare saker för mig i ett par dagar.

Beachen is the shit idag alltså

Men vi har en hund på halsen. Någon som känner till ett badställe dit man får ta med hundar i närheten av halmstad?

Min önskelista till jul

1. En häst (levande) 2. En hund (levande) 3. Långt hår (lockigt)

Förlåt Mozart

Jag är kär i en annan.

Sergeant Me So Horny

Om ungefär en månad gör Sergeant Me So Horny ett sista framträdande. Efter tio dagar i balklänning ska overallen på under det kritiska momentet som "avtäckningen" utgör. Kritiskt är det för att vi ska stå uppe i ett torn som ett gäng ännu-ej-byggstudenter ska bygga.

Jag förstår att det bara låter som en massa blaha-nonsens för de flesta. Och ja, det är precis vad det är. Fast viktigt nonsens. Vi är fem stycken som utgör styrelsen för den Nollning som Halmstad Studentkår anordnar. "Under" oss har vi cirka åttio personer som är ansvariga för varje programs unika Nollning. "Under" dem finns ytterligare 200 - 300 funktionärer. Alla med så långt? Bra, då utvecklar vi det lite.

Vi i styrelsen kallas för "Överstab" vilket ju indikerar att vi är "över" de där andra som jag nyss nämnde. Under Nollningen är det här med rang och så väldigt viktigt och alla "nollor" hälsar på olika sätt beroende på vilken "grad" man har. Lite som i det militära, tror jag (fast vad vet jag om det? Jag har aldrig gjort lumpen och det man fått höra är ju det killar berättar när de vill vara macho). Fast allt är väldigt lekfullt, förstås, det är inte så att någon på fullaste allvar ser oss som några coolingar bara för att vi sitter i Nollningsstyrelsen.

Hur som helst. Under hela Nollningen ska våran programtillhörighet vara hemlig då vi i överstaben "tillhör alla". Alla program har olika färger och då, sista dagen på Nollningen när vi står upp i det där tidigare nämnda tornet, ska vi "avslöja" vår färg. Tanken är att alla då ska jubla och skrika sig hesa och att vi ska få känna oss som rockstars. Jag är dock tveksam och ser en rad problem med hela arrangemanget:

1. Vi har balklänningar på oss. Och ska klättra i stege.
2. Vi har balklänningar på oss. Och ska inför tusen personer gå från balklänning till overall.
3. Vi ska byta om flera meter upp i luften i ett torn.
4. Personer som inte ens har påbörjat sin byggutbildning än ska bygga tornet.
5. Efter att vi mottagit applåder och skrik ska vi ta oss ner från tornet igen.
6. Jag har världens höjdskräck.
7. Min dubbelhaka blir extra tydlig sett underifrån.
8. Vi kanske blir utbuade.

Men i övrigt tror jag att det kommer gå bra.

100 - HUNDRA

Detta är mitt hundrade inlägg. Inte helt dåligt på en månad eller så.

Hur som helst. I fredags var jag och Svante uppe tidigt och åkte till Östra Stranden och käkade frulle och spanade in den publik som lockas av stranden vid åtta-snåret. Det visade sig vara pensionärer och hundmänniskor. Massor av tanter med gångstavar och sådär.

Efter frukosten åkte vi ut till golfbanan och "slog en hink". Eller ah, Svante gjorde ju riktiga svingar och sånt, jag såg mest mongolid ut tror jag. Lite som man kan tänka sig att en fågel hade sett ut utan vingar ungefär. Men det var riktigt kul!

Därefter käkade vi lunch i stan med Svantes syster och hennes mjölkbonde som var på besök i stan (och den här lilla lunchen kände jag på något sätt var ett steg från "Jag har en pojkvän som heter Svante" till "Ja, jag och Svante har också funderat på..." Ni vet - när man inte bara är ihop utan man är ett par).

Dagen bjöd också på äventyrsgolf ute i Tylösand och senare ett glas vin på kvällen. Man skulle kunna säga att jag och Svante hade en heldag, helt enkelt. Och med tanke på att denna dag ägde rum för en hel helg sen och han fortfarande inte gjort slut (trots att jag gått osminkad större delen av helgen) så tänker jag utgå ifrån att han också tyckte att det var en bra dag.

Jag sa till lisa att jag ville röka

Nu, en halvtimme senare, sitter vi på en sten vid haverdal och doppar fötterna i havet. Och röker.

Det var en sallad, jag lovar!

Jag och lisa skulle på picnick, och sitta i gräset med varsinn sallad eller liknande och snacka skit. Jag är tveksam till hur resultatet blev.

Tv-shop by Estland

Det är strålande solsken, 28 grader i solen och vi har havet mindre än hundra meter från stugan. Och här inne ligger jag och Victor, nyvakna, och tittar på estländsk tv. Just nu är det en man i mustach som försöker övertala oss på estländska att köpa en trimkniv till skägget.

Jag är en konstnär

Jag har gjort ett eget armband! Snart börjar jag dricka vin hela dagarna, bära svart polotröja med färgfläckar och rycka lite konstigt i kroppen.

Det gäller att planera inför framtiden

Jag, Jenny och Victor (= Claes barn) ska iväg och köpa godis. När vi är i stugan med våra päron blir vi som barn igen. Victor kan visserligen komma undan med det, han är bara 16 år och bor hemma fortfarande, men det är värre med mig och Jenny.

Vi står i dörren innan vi ska iväg och tittar uppfodrande på mamma och Claes och väntar på att få godispengar. Att betala själva faller oss inte in. Vi är ju deras barn! Efter att vi ätit slår vi oss ner vid datorn, slår på en film eller drar ut för att läsa en tidning. Att diska eller plocka undan är faktiskt de vuxnas uppgift.

Men jag har tänkt till. Det här kommer slå tillbaka på oss. Om bara tjugo år eller så kommer de ligga båda två, halvsenila och med läckande ändtarm. Och då blir det vi som får ta smällen. Åka till ålderdomshemmet och hälsa på varje helg fast vi egentligen hellre skulle golfa eller vad vi nu kommer göra som äldre, eller ännu värre - de envisas med att bo kvar hemma och vi måste handla åt dem, laga mat och byta blöjor på dem.

Nej. Imorn är det jag som hjälper till med disken, det säger jag bara. Då kan jag tvinga in dem på ålderdomshem med gott samvete sen och låta någon annan ägna sig åt deras urinläckage.

Mozart har skaffat en tjej

Dom har en liten romantisk get together i havsbrynet.

Dom säger att....

... komplex försvinner efter tonåren någon gång. När man blir äldre ska man bli bekväm med sin kropp och inse att det yttre inte är av betydelse.

Yeah. Right.

Jag vet att jag inte får, men...

Enligt retorikens alla regler så ska man naturligtvis aldrig kritisera sin publik. Men.

Vad händer med alla kommentarer? Jag har ju noterat att antalet besökar sakta ökar, så jag vet att ni är där. Är ni apatiska och förslappade hela bunten? Jag vill att vi kommunicerar hörrni!

Mer kommentarer nu, kom igen.

Edit: Sorry. Jag blev via msn uppmärksammad på att man var tvungen att logga in eller någon sån skit för att skriva kommentarer. Vad är det för jävla stil?! Skärpning blogger. Hur som helst. Nu har jag åtgärdat detta. Ni behöver inte ens skriva av de där löjliga bokstäverna för att kommentera.

Igår höll jag på att stjäla en bebis

Alltså det här med biologiska klockor. Visste ni att de finns på riktigt? Jag är inte klocktypen, jag har aldrig klocka på mig (jag är ju planeringsfreak, så klocka har jag ju, tillsammans med kalender, postit-lappar och gem, men inte på handleden). De få gånger jag faktiskt har haft en snygg klocka så dröjer det inte många dagar innan jag slutar använda den för att jag glömmer. En gång hade jag en i rosa som jag faktiskt tyckte om, men den gick sönder i stallet.

Hur som helst. Det var inte den typen av klockor jag skulle skriva om. Någon jävel har placerat en tickande sak i mig. Om jag passerar en bebis skriker min livmoder "Min! Min! Min! Min" (ni som sett fiskmåsarna i "Hitta Nemo" vet vad jag pratar om) helt utan min hjärnas tillåtelse. Jag får liksom knyta armarna över magen och ursäktande nicka mot mammas som misstänktsamt betraktar min skrikande mage och oroligt kramar sin bebis hårdare för att jag inte ska slita den ur hennes händer.

Igår på tåget satt en jätteung mamma, absolut max 18 bast, i sätet framför mig med en bebis. Hon såg lätt desperat ut och vände sig hela tiden bak mot mig och såg ut som att hon ville säga något. Jag började fantisera om hur hon skulle säga "Vet du, jag orkar inte mer. Vid nästa stopp kommer jag gå av och då kommer jag lämna bebisen här hos dig". Och jag skulle nicka, inse allvaret i situationen och försäkra henne om att jag kommer ta väl hand om den lille.

Jag började göra upp planer för hur jag skulle hantera det hela, nu var jag ju iofs på väg till stugan, men det skulle kanske göra lilla Emilio gott att komma till havet ett par dagar. Jag skulle ju få köpa barnmat eller kanske mjölkersättning förstås, men det var inget som vi inte skulle kunna fixa på vägen. Och en barnsäng, men det kanske skulle funka att ha honom jämte mig i sängen... och lägenheten hemma, den är ju lite liten kanske, men å andra sidan är han fortfarande för liten för att börja kräva en stor lekstuga och en stor låda med Lego (eller sånna där Transformersbilar, dom är roliga!). Sen stannade tåget och den unga mamman gick förvisso av precis som jag planerat i min fantasi, men bebisen följde med den också.

Spärra in mig, någon.

Memo till Svante: Bli inte rädd, jag planerar inte på något sätt att bli gravid eller stjäla någons bebis. Min livmoder har förvisso lite svajigt omdöme, men min hjärna är desto skarpare (jag vann till och med TP igår).

So what?!

Jag har massor att göra. Mail jag borde jag skicka, samtal jag borde ringa, listor och planeringar att skriva. Och då har jag inte ens börjat prata om juridiken.

Men här ligger jag, i en vilstol i stugan, och skiter i vilket. Det är ju en dag i morgon också.

Den franska charmören

Mozart. Min älskling.

Kära Nollor

Idag ska jag skriva det tal som jag ska hålla för typ tusen studenter i slutet av augusti under Nollningen. Det ska vara ett välkomsttal, ett tacktal och ett seriöst och roligt tal på samma gång.

Hur ska jag börja? Vad ska jag säga? Kommer alla ställa sig upp, tårögda och klappa i händerna efteråt? Kommer jag blända alla med min skönhet? Eller förlåt, nu gled vi visst in i någon form av fantasi här. Jag menar: Kommer jag ha ätit tillräckligt lite? Annars kommer applåderna snarare vara en effekt av klänningen som spricker i sömmarna.

Det ser mörkare ut

Nu börjar Claes knappa in. Jag har fyra tårtbitar. Han har fyra. De andra ligger på fjantiga en eller två. Jag ska vinna. Jag ska.

Jag är fortfarande sjuk, så jag förtjänar det.

Plötsligt händer det.

Jag leder i TP. Flyt! Det har aldrig hänt förut.

Dagens I-landsproblem

Jag och mamma har varit på IKEA, ätit kladdkaka och handlat prylar till nya gäststugan och båda är lite trötta och hungriga när vi kommer in på Citygross i Ytterby på väg till stugan.

Då inträffar det, mamma tittar på inköpslistan, suckar ljudligt och utbrister med lätt panik i rösten:

"Jamen ÅHHH. Jag skrivit listan efter fel affär, nu blir allt i fel ordning!"

Det är tur att vi inte har värre problem.

En molnig perrong

Nu drar jag till stugan vid marstrand. Tänkte åka iväg och plugga ett par dagar, men lagboken var så tung så jag hoppade den. Så det får bli sol och bad och skönlitterärt istället. Attans.

Nu har jag inte långt kvar

Jag är sjuk, på riktigt. Jag har feber, ont i halsen och huvudvärk. Jag missar kajsas examensfest idag. Jag får inget gjort. Jag bara ligger här med febrig blick och mörka ringar kring ögonen och tynar bort.

Tjugotvå år och Linköpingsbo

När jag flyttade till Halmstad för två år sen var en av de första människorna jag lärde känna Andreas.

Andreas är tre år yngre än mig. I vår relation är det dock snarare så att han håller koll på mig och inte tvärtom. När jag får mina idiot-idéer (händer titt som tätt) är han den som ifrågasätter, får mig att tänka om och i vissa fall till och med förbjuder mig.

Andreas är också den som får tala om för mig att killar inte vill veta hur mina planer för framtida barns namn eller kommande bröllop ser ut fem minuter efter att de träffat mig. Och när jag vaknar på morgonen och inser att mitt kaffe är slut är Andreas den jag kilar över till för att "jag tänkte att vi kunde dricka lite kaffe och snacka skit" (= jag vill ha kaffe nu och du ska ge mig det).

En gång låste jag ute mig från min lägenhet och det insåg jag först när klockan var två på natten. Andreas skulle upp typ åtta dagen efter och trots det släppte han inte bara in mig, utan lånade ut sin soffa och hällde upp ett glas vatten till mig också. Hade det varit jag hade jag antagligen grymtat att "jag sover", gett personen i fråga en mördande blick och sen slått igen dörren stenhårt och demostrativt.

Det känns helt enkelt som att Andreas har en sån där "jag har överseende med dig"-kind of-storebrors-grej med mig.

Jag känner att jag aldrig riktigt gjort något för att visa min tacksamhet. Det känns som en sån där relation där jag bara tar men inte ger, ni vet. Så nu skriver jag detta istället. Som ett tack, liksom. Andreas: Du behövs i mitt liv, tack för att du finns!

Och tjejer: Andreas är singel. Jag kan hjälpa er att hitta honom (men vi måste vara sluga och få det att se ut som en slump, Andreas gillar inte att bli ihop-parad med löst folk hur som helst).

Lika bra att vara på den säkra sidan

I mitt horoskop idag stod det att jag länge har dragit på en förkylning (stämmer, jag har varit halvsjuk sen Roskilde) och att jag borde ligga till sängs ett par dagar. Så efter jobbet idag (öppet hus på högskolan serrni) har jag bara legat i sängen. Svante har servat mig med glass och kolasås när jag lite ynkligt har gnytt om huvudvärk och halsont.

Därför har jag heller inte uppdaterat bloggen. Det finns nämligen inget roligt med sängliggande. Får se vad horoskopet säger imorn, kanske blir det mer livat då.

Lisa har tänkt till

Hon har tänkt bli kär i en av matroserna och rymma till ryssland.

Det här är inte bra.

Svante har övertalat mig att klippa honom. Jag måste ha glömt att berätta att jag hoppade av frisörlinjen innan första året var klart.

Mumiens återkomst

När jag blir allergisk kliar mina händer. Men jag har ett knep.

Hur man inte väcker någon

Jag och Svante kom hem hit till mig, käkade pizza och sen tog jag en cigg. När detta var avklarat och jag skulle säga något till Svante sov han redan. Sin dagliga efter-jobbet-powernap. Jag har aldrig haft förståelse för människor som på rutin sover mitt på dagen. Vad är grejen med det?!

Om jag försöker sova på dagen går det inte. Det är fysiskt omöjligt. På dagen ska man vara aktiv, arbeta och få saker gjorda. Har man inte jobb att göra på kvällen kan man göra något annat. Som att diska eller någon annan skit. MEN INTE SOVA. Skulle jag lyckats somna på dagen så dreglar jag floder. Så att det går att vrida ur kudden efteråt. Varför blir det så?

Hur som helst. Det här vaknar Svante inte av:

• Av att någon (jag) suckar högt och tydligt i örat på honom
• Av att man talar om med hög och klar röst att man ska gå och hyra film
• Av att man slår igen dörren på väg ut ur lägenheten (när man går ut för att hyra ovan nämnda film)
• Av att man halvskriker i örat att det blev en romantisk komedi
• Av att man skriker högt att Elfsborg (vilket för övrigt är "hans" lag) har invaderat stan
• Av att man petar på honom lite löst
• Av att man petar på honom lite hårdare
• Av att man drar i hans armar

Fler förslag? ... Någon?

Jag trodde att jag redan flyttat ifrån borås

Men den löjligt stora massan med elfsborgare i min stad verkar antyda något annat.

Mitt andra hem

Sommar på kontoret. Jag har suttit och knappat på datorn i flera timmar, svarat på mail, ringt samtal, bråkat med skrivaren. Och under dessa timmar har jag utsatts för noll kontakt med andra människor.

Allt är tyst. Det finns inget kaffe färdigt. Datorerna är avstängda. Persiennerna neddragna. Alla är på semester. Sommaren på Kåren är långsam, tyst. Vi som sitter uppe i denna delen av byggnaden är de som inte jobbar på riktigt. Vi är ideellt engagerade studenter som viger all vår fritid åt Kårens verksamhet. De som sitter där nere jobbar på riktigt. Men de verkar ha semester hela bunten, för jag har inte sett till någon idag.

MEN. Jag har fått gjort i princip allt på min att-göra-lista. Inklusive några samtal som var väldigt givande men inte planerade. En bra dag på "jobbet" (Ja, men. Jag kan inte säga "nu ska jag gå och ägna åtta timmar åt mitt ideella engagmang" hela tiden. Jag kallar det jobb. Punkt slut).

Mina erövringar

Calle schulman skrev en gång i sin blogg om en låda med smycken och annat som blivit kvarglömt från diverse ragg. Det var halsband, guldringar och annat.

Här är vad jag kommit över: gipsskruvar, borr, en penna, bits och gitarrprylar. Inte helt illa.

Kanske kan sälja av skiten och tjäna en hacka.

Räddaren i nöden

Nu kommer Andreas över vilken sekund som helst för att dricka kaffe med mig vilket är jättebra. Det innebär nämligen att jag inte kan slappa i sängen längre.

Vem vet. Jag kanske till och med får allt på min att-göra-lista gjort idag.

Nu får vi styra upp lite här

Insåg precis hur rörigt mitt liv verkar när jag bara fotobloggar från telefonen, blir liksom ingen struktur på vad som egentligen händer.

Hur som helst: I fredags åkte jag och Svante till farmor och farfars stuga i Varberg och hälsade på över helgen. Massor av mat, slapp och en promenad på stranden. Nu föreställer ni er förstås månljus och hand i hand och vatten som stilla kluckar mot strandkanten. Så var det inte. Det blåste och var rätt kallt. Och jag var kissenödig. Hur som helst.

I söndags avrundade vi vår helg och Svante drog hem till Halmstad och jag åkte vidare till Ellös där vår båt och pappa höll till för tillfället. Så söndag till idag har jag varit ute och seglat. Lysekil igår. Idag drog jag då som sagt hem. Och nu har jag precis kommit hem efter ett möte.

Sådär. Nu känns det som att vi har fått ordning på allt igen, gör det inte?

Emelie johanna maria

Fågelkvinnan.

Pucko

Och en dricka också.

Fantastiska tvåtusentalet

Nu sitter jag på stationen i Gbg och väntar på mitt tåg. Med en cappuchino. Och datorn i knät. Jag kan maila folk, jag kan blogga, jag kan kolla tågtider. Med mitt mobila bredband. Och skulle batteriet i datorn ta slut går jag bara över till mobilen. Den kan jag också blogga med. Och kolla mailen. Fattar ni! Livet är ta mig fan helt underbart på tvåtusentalet.

Hade jag varit uppvuxen på femtiotalet hade jag väl suttit här och lekt med kottar eller något. Eller nä, då hade jag haft fyra barn, en man som skulle ha mat varje dag när han kom hem från åkern och så skulle jag behöva tvätta kläder i en balja. För så var det att var tjugofemåring på femtiotalet (eller jag kanske tänket på artonhundrafemtio? Jaja, skit samma).

Jag rymmer

Tillbaka till halmstad. Segling i all ära, men inte till vilket pris som helst. Då gillar jag halmstad och juridiken bättre. Puss

Planen

Var inte att gå hem till båten vid tolv med fem öl innanför huven. Planen var att läsa klart min bok, tvätta bort sminket och sova vid tio.

Punch

Som inte är hemmagjord. Det är inte alltid man får lyxa till det så som student.

Scrapbooking

My god. Hur tänkte jag när jag köpte det här? Hur gör man? Är det bara fula människor som sysslar med sånt här? Vad ska jag ha det till?

Härligt lättsmält

Efter att ha ägnat sommaren åt juridik på dagarna (nåja) och samhällskritiska böcker på fritiden unnar jag mig 402 sidor ytlig humor av den fantastiska irländska marian keyes. Vi fick vända innan vid bron förresten.

Nu vet jag inte om ni ser det

Men där framme är en bro. Som är 16 meter hög. Vår mast är 18 meter hög. Det här känns inte helt genomtänkt.

Kvällscigg i fören

Egentligen ville jag ta kort på en skitstor krabba som krälar (eller ah, går) runt nere på botten, men kameran är inte tillräckligt bra. Men med ciggen i handen är jag kanske lite krabblik.

Fast när jag var liten

Hade vi inte tv i båten. Vi hade definitivt inte över tio kanaler och dvd heller.

Jag är tolv igen

I samma sekund som jag anländer till båten är jag ett barn igen. Fia med knuff nu. Sen krabbfiske, gummibåtsrace och kanske slår jag på stort och köper ett sånt där tuggummi som innehåller en tatuering som nästan är på riktigt också.

Här sitter vi och väntar

På farmor och farfar vid bilen utanför ica kvantum

Människan som gjort det här

Har alldeles för Mkt fritid.

Jag och kapten klänning

Percy tårar, godis och allergitabletter. Och om en stund kommer svante hit och gör pannkakor. Gud vad jag är bortskämd.

Sådär ja

Fick en del gjort idag iaf. Har prickat av åtta och en halv saker av totalt femton på min att-göra-lista. Nu är ju den listan iofs från igår. Så jag ligger fortfarande en och en halv dag efter i planeringen. Skit i det. Det är ju sommar.

Nu i sommar läser jag dessutom en juridikkurs. Tror det kan vara bra att ha lite basic-juridik i ryggen oavsett vad man ska ta sig för i framtiden. Fick hem böckerna igår. Kursen började för fyra veckor sen. Det verkar inte helt bra.

Men nästa vecka ska jag ut och segla. Och när kommer jag hitta ett bättre tillfälle att lusläsa lagboken om inte ute på havet sittandes i sittbrunnen?

Förresten.

I min nya diet får man inte äta bröd. Jag vet inte riktigt hur jag tycker att det går.

Fan vilket slappt liv

Jag lever just nu. Fika med lisa på stan. Chill som fan.

Inte många knop

Idag hade jag världens längsta att-göra-lista. Jag har hittills checkat av en av sakerna på den, och det var att laga mat. Vilket kanske iofs är ganska imponerande med tanke på att det är mig vi pratar om, men jag känner mig ändå inte... nöjd.

Ikv ska vi ha dubbeldejt av något slag och låtsas att vi är vuxna. Eller ah. Svante är ju vuxen. Men vi andra är ju inte så vuxna. Återkommer med uppdateringar från detta event under kvällen.

Lunchdejt

Jag, Andreas och lisa äter bantningsmat.

Kafferast

Lisa och andreas är här och dricker kaffe.

Reklam för Lina Hultén

En av mina klasskompisar, Lina Hultén, hette något i stil med "på radio idag!" och så en länk till SR på sin msn. Jag som ju är aningen uttråkad för tillfället (tvätt, ni vet) gick in och lyssnade. Tydligen har Lina varit med i någon form av talangjakt som Sveriges Radio anordnat. Och hon är grym! Skriver egna låtar och så. Lyssna här:

http://www.allears.se/MyPage.aspx?name=Linah

Jag önskar att jag kunde sjunga. Men det känns ungefär lika troligt som att jag en dag skulle vakna upp som fullfjädrad afrikan.

Bantningskur

Jag har aldrig varit typen som bantar. Jag har ett par halvhjärtade försök till självsvält i bagaget, men nä, inte egentligen.

Efter att ha hängt på två festivaler inom loppet av tre veckor så insåg jag att min mage nog faktiskt ha växt en del. Och innehållet i magen är inte en bebis. Det är: Sex flak öl (fördelat på två festivaler), MINST fem hamburgare, runt sex kilo pommes, två-tre pizzor, kycklingbaguetter, kebabrullar, nutellafrallor, dippsåser ... å en massa mer, men mitt minne har liksom mina blodkärl blivit igentäppt av kolestrol och rinnande fett.

Så nu bantar vi. Någon som har bra dieter? GI-metoden verkar för seriöst för mig. Jag vill att det ska vara lätt. Gärna så att man kan äta choklad obehindrat.

Tvättdag

Svante frågade mig för ett par dagar sen om jag brukar torka mina kläder i tumlare eller hänga upp på streck. Ha! Vilket skämt! Svante: jag sorterar inte ens tvätten efter färg.

Farväl roskilde

Nu drar vi hem!

Just nu vill vi hem

Regnet kom. Och segrade. Vi är väldigt blöta. Allt är kaos. Folk svarar inte på sms. Vi vet inte om vi ska skratta eller gråta. Det är skönt att skiten är över imorn. Iaf för den av oss som kommer in i sin lägenhet. Men vi överlever nog.

Ursäkta

Detta är inte på något sätt en pornografisk blogg. Men vi måste illustrera hur Mkt det regnar. Mina byxor satt som klister mot benen. Allt är blött. Vi erkänner oss som besegrade, vårt tältbygge var inte bra nog. Våra sovsäckar är torra, men allt som stått längst kanterna är pissblött. Så vi tar en öl på det.

She`s got the magic touch

Kvinnan med pommes de luxe

Nästa band

Hot chip från danmark. Vi är nöjda.

Vi saknar:

Svante, mamma gunilla och claes, sophia, kajsa, rickard, lisa, victoria, andreas, ullis, lasse, smed, håkan, jocke, fredrik, felicia, per, tessan, johannes, micke, anton, christian, helena, farfar bruno. Och ni som inte finns med: vi saknar er också. Det är bara lite svajigt med minnet just nu.

Nu vill vi ha pommes

De där goda med tre olika dipsåser ni vet.

Bob hund

Okey. Kameran suger ju. Men om ni tittar noga kanske ni ser bob hund där borta i skärmen vid scenen. Rätt bra musik iaf. Punk, har vi kommit fram till.

Festivalen börjar ta ut sin rätt

Fy fan. Nu är vi inte snygga någonstans. Ordet schampoo har aldrig låtit så upphetsande som nu.

Ja man

Jag har länge funderat på att byta stil.

Kajsa Juslin - miljöhjälte

Nu är vi på väg bort för att återvinna ölburkar och sortera skräp. Vi måste nog jobba lite mer på vårt festivalande. Att värna om miljon är inte så jävla rock and roll.

Frulle på danskt vis

Vi har det bara bra!