Igår höll jag på att stjäla en bebis

Alltså det här med biologiska klockor. Visste ni att de finns på riktigt? Jag är inte klocktypen, jag har aldrig klocka på mig (jag är ju planeringsfreak, så klocka har jag ju, tillsammans med kalender, postit-lappar och gem, men inte på handleden). De få gånger jag faktiskt har haft en snygg klocka så dröjer det inte många dagar innan jag slutar använda den för att jag glömmer. En gång hade jag en i rosa som jag faktiskt tyckte om, men den gick sönder i stallet.

Hur som helst. Det var inte den typen av klockor jag skulle skriva om. Någon jävel har placerat en tickande sak i mig. Om jag passerar en bebis skriker min livmoder "Min! Min! Min! Min" (ni som sett fiskmåsarna i "Hitta Nemo" vet vad jag pratar om) helt utan min hjärnas tillåtelse. Jag får liksom knyta armarna över magen och ursäktande nicka mot mammas som misstänktsamt betraktar min skrikande mage och oroligt kramar sin bebis hårdare för att jag inte ska slita den ur hennes händer.

Igår på tåget satt en jätteung mamma, absolut max 18 bast, i sätet framför mig med en bebis. Hon såg lätt desperat ut och vände sig hela tiden bak mot mig och såg ut som att hon ville säga något. Jag började fantisera om hur hon skulle säga "Vet du, jag orkar inte mer. Vid nästa stopp kommer jag gå av och då kommer jag lämna bebisen här hos dig". Och jag skulle nicka, inse allvaret i situationen och försäkra henne om att jag kommer ta väl hand om den lille.

Jag började göra upp planer för hur jag skulle hantera det hela, nu var jag ju iofs på väg till stugan, men det skulle kanske göra lilla Emilio gott att komma till havet ett par dagar. Jag skulle ju få köpa barnmat eller kanske mjölkersättning förstås, men det var inget som vi inte skulle kunna fixa på vägen. Och en barnsäng, men det kanske skulle funka att ha honom jämte mig i sängen... och lägenheten hemma, den är ju lite liten kanske, men å andra sidan är han fortfarande för liten för att börja kräva en stor lekstuga och en stor låda med Lego (eller sånna där Transformersbilar, dom är roliga!). Sen stannade tåget och den unga mamman gick förvisso av precis som jag planerat i min fantasi, men bebisen följde med den också.

Spärra in mig, någon.

Memo till Svante: Bli inte rädd, jag planerar inte på något sätt att bli gravid eller stjäla någons bebis. Min livmoder har förvisso lite svajigt omdöme, men min hjärna är desto skarpare (jag vann till och med TP igår).