Tjugotvå år och Linköpingsbo

När jag flyttade till Halmstad för två år sen var en av de första människorna jag lärde känna Andreas.

Andreas är tre år yngre än mig. I vår relation är det dock snarare så att han håller koll på mig och inte tvärtom. När jag får mina idiot-idéer (händer titt som tätt) är han den som ifrågasätter, får mig att tänka om och i vissa fall till och med förbjuder mig.

Andreas är också den som får tala om för mig att killar inte vill veta hur mina planer för framtida barns namn eller kommande bröllop ser ut fem minuter efter att de träffat mig. Och när jag vaknar på morgonen och inser att mitt kaffe är slut är Andreas den jag kilar över till för att "jag tänkte att vi kunde dricka lite kaffe och snacka skit" (= jag vill ha kaffe nu och du ska ge mig det).

En gång låste jag ute mig från min lägenhet och det insåg jag först när klockan var två på natten. Andreas skulle upp typ åtta dagen efter och trots det släppte han inte bara in mig, utan lånade ut sin soffa och hällde upp ett glas vatten till mig också. Hade det varit jag hade jag antagligen grymtat att "jag sover", gett personen i fråga en mördande blick och sen slått igen dörren stenhårt och demostrativt.

Det känns helt enkelt som att Andreas har en sån där "jag har överseende med dig"-kind of-storebrors-grej med mig.

Jag känner att jag aldrig riktigt gjort något för att visa min tacksamhet. Det känns som en sån där relation där jag bara tar men inte ger, ni vet. Så nu skriver jag detta istället. Som ett tack, liksom. Andreas: Du behövs i mitt liv, tack för att du finns!

Och tjejer: Andreas är singel. Jag kan hjälpa er att hitta honom (men vi måste vara sluga och få det att se ut som en slump, Andreas gillar inte att bli ihop-parad med löst folk hur som helst).