Jag lever mer i framtiden än i nuet, har jag konstaterat. Jag värderar mitt liv efter hur goda framtidsutsikterna ser ut för tillfället av någon anledning.
Igår sökte jag ett par praktikplatser för våren, och genast bedömde jag att mitt liv var lite bättre än det var minuten innan jag skickade iväg ansökningarna. Förra veckan satt jag och stolpade upp mina mål för denna hösten och i samma sekund som jag gjort det var allt bättre, strukturerat.
Idag sitter jag och planerar resten av året, gör en handlingsplan för marknadsgruppen, kollar över möjligheter för praktikplatser och så vidare. Jag är aldrig så nöjd som när jag planerar inför framtiden. De bästa stunderna jag kan minnas i alla mina förhållanden har varit de stunder då jag och respektive pojkvän har planerat framåt. Är det här verkligen helt normalt?
En sån där lev-väl-konsult-hitta-på-yrke-människa skulle antagligen ge mig tipset "lev i nuet!" eller "njut av varje dag", men jag vill inte. Jag trivs med att rent mentalt ligga ett halvår -minst- före det liv som faktiskt utspelar sig nu. Mina tankar just nu är totalt uppfyllda av min stundande praktik (och med "stundande" menar jag att den börjar om fyra månader typ) och när jag inte upptas av tankar kring den ägnar jag mig åt att planera "LEE" - Livet Efter Examen.
Till och med när jag faktiskt är mitt uppe i att göra något riktigt roligt är det ändå hur det jag gör kommer att se ut i framtiden som engagerar mig.
Vad säger ni? Är det raka vägen till vadderade väggar, tvångströjor och vita plastkoppar med tabletter i som gäller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Nää tvångströja och vadderade väggar är säkert inte aktuellt ....men det finns ett ordspråk sin John Lennon lär ha myntat som lyder "Livet är det som pågår medan du gör upp andra planer"...tänkvärt...alltför många har svårt att leva i nuet, men å andra sidan skall man må bra när man lever sitt liv, och då är det ju upp till var och en att leva som känns bäst för en själv.....
Skicka en kommentar