Hopplös

Alltså jag är ju hopplös. Det kryper för övrigt i min kropp när jag använder det ordet, för så säger min mamma när hon är arg på mig. Att jag är hopplös. Andra mammor använder sig av hela namnet när de är arga, har jag hört. Typ: "Emelie, Johanna, Maria. Nu är det du som skärper till dig", men det har jag aldrig utsatts för.

Men nu när jag ska skälla på mig själv använder jag alltså ordet "hopplös", det biter liksom bättre då. Jag tog mig ner till biblioteket i morse för att börja skriva på tentan. När jag satt mig tillrätta, kopplat in datorn och köpt kaffe insåg jag att jag inte fick med mig någon bok ner. Och det är VÄLDIGT svårt att skriva tenta utan böcker. Jag har fått ihop en inledning och en bakgrund, för det kan jag göra utan att behöva ta stöd av någon gammal gråhårig skäggig gubbe som levde för typ hundra år sen och vid något tillfälle präntade ner någon smart teori som jag nu ska behöva lära mig och förstå. Det klarar jag. Men för att skriva resterande 95% av tentan behöver jag hjälp av de där skäggiga gubbarna.

Det är som sagt femtio meter hem till mig härifrån. Ändå sitter jag här och bloggar, dricker kaffe och planerar för dagens möten. Jag är, ta mig fan, HOPPLÖS!