måndag 15 september 2008

Emotionella utsvävningar

Jag är sällan särskilt känslosam i denna bloggen, inser jag. Det har jag egentligen inga planer på att bli nu heller, men jag vill bara redogöra för något som hände idag.

Jag tror inte att jag dragit historien om hur jag träffade Svante, och det kommer jag nog inte göra heller. Låt oss säga att det hela var en ganska otrevlig historia som sårade människor i min omgivning mer än nödvändigt. Hur som helst - förmålet för denna otrevlighet är en person som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och kommer nog alltid göra.

Vi pratar alltså nu om mitt ex och tja, det går inte säga så mycket. När det tog slut hade vi en ganska sund inställning, "vi ska vara vänner" och allt det där tjafset som man verkligen tror på just då, ni vet. Den där inställningen har blivit mer och mer infekterad ju längre tiden har gått, och kanske i takt med att min och Svantes relation kom mer och mer i ljuset. De sista två, tre månaderna har vi haft totalt tystnad. Jag har gjort vissa ansträngningar för att komma i kontakt med honom och leva upp till det där med "att vara vänner", men utan resultat.

Efter ett år på olika inriktningar så går vi nu i samma klass igen, han och jag. Vilket egentligen inte är så besvärande då det egentligen inte är en anledning till att vi ska vara tighta kompisar på något sätt. Men det har ändå blivit väldigt påtagligt att vi inte pratar med varandra, speciellt för alla andra tror jag, då vi ju faktiskt varit ett par under hela tiden vi gått i denna klassen tidigare.

Idag hände det iaf. Innan föreläsningen kom han fram till mig och lämnade över två tröjor som var mina och som tydligen legat i hans garderob ett tag, med orden: "Här är dina saker" - och ett leende. Det här kan ju verka helt idiotiskt att skriva om som ett eget inlägg i bloggen, och det var egentligen inte en händelse som på något sätt påverkade min dag i övrigt. Men jag ville ändå nämna det eftersom det där leendet faktiskt betydde något för mig.

Så till exet, om du läser min blogg: Tack för vänligheten. Jag uppskattade det. I denna takten kanske vi sitter och dricker kaffe innan vi vet ordet av - om tre, fyra år sådär.

Inga kommentarer: