Den 26:e december för 25 år sen

Låg mamma och kollade på tv, höggravid. Farmor och farfar låg och sov i soffan jämte, beredda att passa min bror Mathias och hunden Charlie i fall jag nu ska skulle bestämma mig för att ta mig ut ur mammas mage. Och bestämde mig, det gjorde jag.

Den här historian har jag fått höra varje år den 26:e december, allt som ändras är själva inledningen; "Denna kvällen för tjugo/tjugotvå/tjugofem år sen..." Så även i kväll.

Idag har jag reflekterat lite över livet. Jag har nästan känt mig deppig över att bli gammal. Men bara nästan. Den där kvällen när mamma låg höggravid och kollade på tv var hon bara 24 år. Ett år yngre än vad jag är nu. Och hon hade två barn. En hund. Ett hus. Och var gift.

Själv har jag inget av ovanstående. Jag är tjugofem år gammal, om fem minuter. Och utifrån vad jag lärt mig om livet är fem minuter alldeles för lite tid för att ordna åtminstone tre av de där sakerna.

Fast å andra sidan. Vem har sagt att det skulle vara önskvärt?