En kväll i Hedared

Jag har ägnat kvällen åt att titta på "Stjärnor på is" med mamma, som är dödssjuk tydligen, och Claes. En lördagskväll. I Hedared. Jag borde vara ute och mingla med viktiga personer och dela ut visitkort eller något. DET hade varit ett alldeles förträffligt sätt att spendera en lördagskväll på.

Tidigare i dag var jag hemma hos Mattias och drack kaffe. Mattias är ett ex till mig, vi träffades när jag var tjugo och han arton och höll ihop ett par år. Ett sånt där turbolent förhållande då det antingen är helt fantastiskt bra eller helt värdelöst jättedåligt - ibland till och med samtidigt. Vi gjorde iaf slut för två-tre år sen och sedan dess har jag varit mer eller mindre livrädd för att springa på honom. Ni vet, alla har en person som är "den ömmande punkten", "den som förlorades" eller "som krossade hjärtat". Mattias har alltid varit den personen för mig.

Men idag sågs vi då som sagt hemma hos honom för en kaffe och skitsnack. Det var verkligen jätteroligt att träffa honom och se att han mår bra och så - men jag kände ingenting. Den ökade pulsen och torra munnen och sånt där trams lyste med sin frånvaro. Han har ingen makt över mig längre! Jag har ju förvisso varit medveten om detta ett längre tag nu, men att tänka att tiden är förbi med tjugo mil emellan oss och att faktiskt känna det när jag sitter i samma soffa som honom - det är två olika saker.

Jag klarade eldprovet, kan man väl säga.