Det finns så många tillfällen

Då man i efterhand ser att det bästa nog hade varit att bara vara tyst. Men jag väljer att se det som att jag är en så fantastiskt karismatisk och spontan person att det inte riktigt ligger för mig att vara diskret och tyst.

Ett exempel på detta är när jag har köpt julklappar. Köper jag en julklapp två veckor innan jul tar det max två dagar innan personen ifråga vet vad han eller hon ska få. Så här kan det låta:

Emmie: Jag har köpt en julklapp till dig.

Julklappsmottagaren: Jaha, så snällt.

Emmie: Vill du inte veta vad det är?!

Julklappsmottagaren: Nä, det är lugnt.

Emmie: Fast det är en jättebra sak!

Julklappsmottagaren: Jag lär väl få veta vad det är på julafton?

Emmie: Fast det är verkligen en jättebra sak! Du borde vilja veta vad det är!

Julklappsmottagaren: Mmmm... ja, okey, ge mig en ledtråd då.

Emmie: Det är en orginalversion av debutplattan gjord av din idol! Med autograf! (I det här läget brukar jag också slita fram julkappen, slita av pappret och trycka in presenten i handen på personen i fråga)

Sen sitter jag och är triumferande och otroligt nöjd med mig själv för att jag är en så fantastiskt bra vän/dotter/flickvän/syster i ett par timmar. När lyckan har lagt sig känner jag mig dum, skamsen och otroligt irriterad för att personen i fråga inte kunde "stått emot" bättre. När julafton väl kommer berättar jag spydigt att mamma/brorsan/kompisen/pojkvännen var så fruktansvärt ivrig att han eller hon inte ens kunde vänta till julafton.

Tur att jag är så karismatisk och spontan, annars hade jag aldrig kommit undan med sånt här.