Jag dansar aldrig nykter

Jag kan inte dansa. Jag ser det lite som ett handikapp, men är åtminstone väl medveten om att det är så här det är. Men så är det ju det där med "ett par glas" och "ryckas med i stunden". Det där sabbar alltid för mig.

För tro fan att jag framåt natten är förste man på dansgolvet, övertygad om att mina moves väcker beundran hos alla som ser på. Extra illa är det under kvällar som den som väntar ikväll. När jag ska ut med Fia. Jag och Fia har varit homies sen massor av år tillbaka. Det var vi som shakade loss på högstadiediscon back in the days och det var vi som gömde vinflaskor i buskarna utanför gymnasiediscon. Och vi har en massa moves. Ni vet, vissa låtar som har en av oss skapad koregrafi med rörelser som är inövade framför Fias helkroppsspegel.

Och det spelar ingen roll att vi nu är 25 år gamla och inte längre skulle ha en tanke på att gömma någon nedrans vinflaska i en buske. Kommer någon av de gamla dängorna så kommer vi med 100% säkerhet byta lyckliga ögonkast med varandra, backa ett par steg ("inta scenen") och sen börja dansa. Då existerar bara jag, Fia och musiken.

Jag vet att detta kommer att hända ikväll. Och jag skäms något oerhört när jag tänker på det.