Tyrannen

Idag hände det. Jag drog på mig springbyxor, springskor och slängde ihop håret i en springtofs (fast med mitt korta hår såg jag mer ut som en Sumobrottare, vilket inte alls var önskat resultat) och drog upp till Galgberget.

Johan hade spanat in en "lagom slinga" på fyra (!) kilometer som vi skulle försöka "jogga" oss "lugnt" igenom. Jag försäkrade honom om att det inte var någon som helst risk att jag skulle klara ens hälften av det där och Johan, snällt som han är, hävdade att så länge jag gör mitt bästa så behöver jag inte känna någon press alls.

När vi väl anlände till Galgberget hände något. Den "snälla" Johan var som bortblåst. När jag mycket riktigt började flämta om andnöd, svartnande för ögonen och mjölksyra i benen efter en sisådär 400 meter förvandlades han till en "käck och peppande" person. Ni vet, som en sån där vidrig spinninginstruktör som utropar (glatt): "Kom igen nu! Ni är skitduktiga och nu ger vi jäääääääärrrrrrrneeeeet sista biten!".

Efter ytterligare ett par hundra meter genomgick han ytterligare en förvandling - från klämkäcka instruktören till den "hårda-omvänd-psykologi-dravel" närmast militäriska tyrannen. Sprang i förväg och hojtande om hur lätt jag ger upp och hur lite kämparglöd jag har. Det var tillrop om fettvalkar som aldrig lär försvinna och så vidare och så vidare.

Men vet ni vad? Jag sprang nästan hela tiden. Johan skulle kanske hävda motsatsen, men för mig som har varit med om mina tidigare halvtaskiga försök så var det här nästintill fantastiskt och livsomvälvande.

Visst är han en tyrann, men han är min tyrann ♥