Storbild på torget i halmstad. Och så en öl på det.
fredag 19 juni 2009
tisdag 16 juni 2009
söndag 14 juni 2009
Trots vad jag precis skrev.
Så jobbar jag LITE ikv. Johan är på jobbet och det är faktiskt så illa att jag inte har något roligare att göra än att läsa statens offentliga utredning om studiesociala kommitténs betänkande. Sorgligt? Ja. Tråkigt? Nej.
Kåren och vad den har gjort för mig
Jag vet att många rynkar lite på näsan åt oss kåraktiva. Det finns en rad olika argument som dessa människor har för sina näsrynkningar. Här följer några:
- Kåraktiva är kära i sin overall.
- Kårengagemanget tar tid från det som studenter egentligen är här för: Att plugga
- Som kåraktiv lägger du ner x antal timmar i veckan på att driva en verksamhet - utan lön.
Jag respekterar alla argument ovan (bortsett från att jag verkligen hatar min overall och ALDRIG bär den frivilligt, så argument 1 vill jag nog faktiskt slå hål på). Det ÄR sant att kårengagemang tar mycket tid. Och man spenderar många timmar på en verksamhet utan att få betalt, tid och energi som man istället hade kunnat lägga på ett avlönat extrajobb.
Men jag satt och funderade lite tidigare idag över vad jag lärt mig, hur jag utvecklats och vilken resa jag gjort med Kåren vid min sida.
För tre år sen anlände jag till Halmstad, med scenskräck, konflikträdsla och inte många meriter med mig i bagaget. Jag hade förvisso varit kassaansvarig under två år i en butik, något som gav mig en del erfarenheter kring ansvar och sådär, men i övrigt inget.
Under dessa tre år har jag sedan utmanat mig själv genom att söka post efter post inom Kårens verksamhet. Jag ställer mig idag utan problem framför ett hundratals människor och leder ett möte, jag kan ta itu med konflikter och har lärt mig hur man hanterar och upprättar en budget, jag rör mig i styrelserum tillsammans med högt uppsatta människor från hela sverige utan att göra bort mig, jag kan avgöra huruvida en organisation mår bra av olika typer av gruppdynamik och är snart högst ansvarig för den strategiska verksamhetsstyrningen för en organisation som omsätter 20 miljoner. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Vad jag vill få sagt med detta är att jag förundras över att inte fler engagerar sig ideellt. Jag menar absolut inte att det behöver vara inom Kårens verksamhet, det finns en rad organisationer som säkerligen erbjuder samma möjligheter för utveckling.
Många gånger har jag hört att jag lever för Kåren, att jag haft ett sjukligt förhållande till mitt arbete inom organisationen. Och många gånger har det säkert varit sant. Det har funnits perioder då jag jobbat 14 timmar om dagen med Kåren, trots att det egentligen bara har varit en bisyssla. Men det har samtidigt funnits tillfällen då jag inte satt min fot på bygget på veckor.
Nu har jag funnit en balans för det här. Jag har visserligen förmånen att vara heltidsarvoderad, vilket ju självklart helt naturligt gör att balansen mellan arbete och privat blir enklare än för dem som är ideellt engagerade. Men hur som helst. Jag älskar mitt jobb, och känner en stor ödmjukhet inför det uppdrag jag fått förtroendet att förvalta. Men jag älskar också mitt privata liv, vid sidan av. Det är slut på kvällsarbete hemma. Har jag jobb att göra sticker jag till kontoret och sätter mig där, helt enkelt. Arbetet blir i vilket fall som helst inte lika effektivt hemma.
Oj, vilket långt inlägg det här blev. Jag rundar av med att tacka alla människor som genom åren inspirerat mig och fått mig att växa under de tre år jag engagerat mig. Jag hoppas att jag kommer vara en inspirationskälla för någon detta året, och att jag ska fortsätta lära.
- Kåraktiva är kära i sin overall.
- Kårengagemanget tar tid från det som studenter egentligen är här för: Att plugga
- Som kåraktiv lägger du ner x antal timmar i veckan på att driva en verksamhet - utan lön.
Jag respekterar alla argument ovan (bortsett från att jag verkligen hatar min overall och ALDRIG bär den frivilligt, så argument 1 vill jag nog faktiskt slå hål på). Det ÄR sant att kårengagemang tar mycket tid. Och man spenderar många timmar på en verksamhet utan att få betalt, tid och energi som man istället hade kunnat lägga på ett avlönat extrajobb.
Men jag satt och funderade lite tidigare idag över vad jag lärt mig, hur jag utvecklats och vilken resa jag gjort med Kåren vid min sida.
För tre år sen anlände jag till Halmstad, med scenskräck, konflikträdsla och inte många meriter med mig i bagaget. Jag hade förvisso varit kassaansvarig under två år i en butik, något som gav mig en del erfarenheter kring ansvar och sådär, men i övrigt inget.
Under dessa tre år har jag sedan utmanat mig själv genom att söka post efter post inom Kårens verksamhet. Jag ställer mig idag utan problem framför ett hundratals människor och leder ett möte, jag kan ta itu med konflikter och har lärt mig hur man hanterar och upprättar en budget, jag rör mig i styrelserum tillsammans med högt uppsatta människor från hela sverige utan att göra bort mig, jag kan avgöra huruvida en organisation mår bra av olika typer av gruppdynamik och är snart högst ansvarig för den strategiska verksamhetsstyrningen för en organisation som omsätter 20 miljoner. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Vad jag vill få sagt med detta är att jag förundras över att inte fler engagerar sig ideellt. Jag menar absolut inte att det behöver vara inom Kårens verksamhet, det finns en rad organisationer som säkerligen erbjuder samma möjligheter för utveckling.
Många gånger har jag hört att jag lever för Kåren, att jag haft ett sjukligt förhållande till mitt arbete inom organisationen. Och många gånger har det säkert varit sant. Det har funnits perioder då jag jobbat 14 timmar om dagen med Kåren, trots att det egentligen bara har varit en bisyssla. Men det har samtidigt funnits tillfällen då jag inte satt min fot på bygget på veckor.
Nu har jag funnit en balans för det här. Jag har visserligen förmånen att vara heltidsarvoderad, vilket ju självklart helt naturligt gör att balansen mellan arbete och privat blir enklare än för dem som är ideellt engagerade. Men hur som helst. Jag älskar mitt jobb, och känner en stor ödmjukhet inför det uppdrag jag fått förtroendet att förvalta. Men jag älskar också mitt privata liv, vid sidan av. Det är slut på kvällsarbete hemma. Har jag jobb att göra sticker jag till kontoret och sätter mig där, helt enkelt. Arbetet blir i vilket fall som helst inte lika effektivt hemma.
Oj, vilket långt inlägg det här blev. Jag rundar av med att tacka alla människor som genom åren inspirerat mig och fått mig att växa under de tre år jag engagerat mig. Jag hoppas att jag kommer vara en inspirationskälla för någon detta året, och att jag ska fortsätta lära.
Söndag!
Söndagar betyder skönhetsvård.Hårinpackning - check
Ansiktsmask - check
Peeling - check
Ögonbryns-noppning - check
Naglar - snart check
Jag skulle verkligen behöva en pedikyr. Mina fötter ser ut som ett krigshärjat land av något slag. Någon som vet hur man får ta på en fotspecialist (?) i Halmstad?
Jag håller på att förvandlas.
För ett halvår sen skulle jag använda en ledig söndag till att "jobba undan". Nu planterar jag.
lördag 13 juni 2009
Jag VET.
Jag har varit värdelös på att blogga det sista.
Jag har haft fullt upp med flytt, nytt jobb och allt annat som livet kräver av mig. Nu sitter jag i alla fall inne på kontoret och tar mig tid att skriva lite grann. Det är ju trots allt lördag, och jag jobbar inte egentligen. Då får man nöjessurfa.
Skulle mest hämta min kalender, men det slutade med att jag städade av hela skrivbordet och hyllorna med en miljon pärmar på. Det känns fruktansvärt tillfredsställande att det nu är rent. Vilken arbetsmiljösnubbe-know-it-all som helst skulle kunna komma förbi nu och inspektera. Han skulle stå där med glasögonen på näsan och nicka gillande åt mitt välstädade skrivbord och välorganiserade pärmsystem.
Och examen har jag tagit. Fast jag missade festen. Jag satt på en ganska formell middag med högskolestyrelsen istället. Hoppas att alla andra, som faktiskt var på festen, är nöjda.
I övrigt har det inte hänt så mycket. Jag och Johan är numera sambos och än så länge har jag inte sett några tendenser till att han vill slå ihjäl mig för att jag snarkar eller kräver att han hänger sina kläder i färgordning i garderoben.
Och jag har börjat jobba. På de två veckor som gått har jag hittat min roll, lärt mig enormt mycket och träffat en rad personer som jag utan detta uppdrag antagligen inte ens skulle våga tilltala.
Som ni ser. Ingen större anledning att blogga. Men jag ska göra ett uppryck inom kort, jag lovar.
Jag har haft fullt upp med flytt, nytt jobb och allt annat som livet kräver av mig. Nu sitter jag i alla fall inne på kontoret och tar mig tid att skriva lite grann. Det är ju trots allt lördag, och jag jobbar inte egentligen. Då får man nöjessurfa.
Skulle mest hämta min kalender, men det slutade med att jag städade av hela skrivbordet och hyllorna med en miljon pärmar på. Det känns fruktansvärt tillfredsställande att det nu är rent. Vilken arbetsmiljösnubbe-know-it-all som helst skulle kunna komma förbi nu och inspektera. Han skulle stå där med glasögonen på näsan och nicka gillande åt mitt välstädade skrivbord och välorganiserade pärmsystem.
Och examen har jag tagit. Fast jag missade festen. Jag satt på en ganska formell middag med högskolestyrelsen istället. Hoppas att alla andra, som faktiskt var på festen, är nöjda.
I övrigt har det inte hänt så mycket. Jag och Johan är numera sambos och än så länge har jag inte sett några tendenser till att han vill slå ihjäl mig för att jag snarkar eller kräver att han hänger sina kläder i färgordning i garderoben.
Och jag har börjat jobba. På de två veckor som gått har jag hittat min roll, lärt mig enormt mycket och träffat en rad personer som jag utan detta uppdrag antagligen inte ens skulle våga tilltala.
Som ni ser. Ingen större anledning att blogga. Men jag ska göra ett uppryck inom kort, jag lovar.
fredag 12 juni 2009
Johan är på jobbet.
Tror ni att han blir arg när han kommer hem och inser att jag målat köket svart?
lördag 6 juni 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
