Kåren och vad den har gjort för mig

Jag vet att många rynkar lite på näsan åt oss kåraktiva. Det finns en rad olika argument som dessa människor har för sina näsrynkningar. Här följer några:

- Kåraktiva är kära i sin overall.
- Kårengagemanget tar tid från det som studenter egentligen är här för: Att plugga
- Som kåraktiv lägger du ner x antal timmar i veckan på att driva en verksamhet - utan lön.

Jag respekterar alla argument ovan (bortsett från att jag verkligen hatar min overall och ALDRIG bär den frivilligt, så argument 1 vill jag nog faktiskt slå hål på). Det ÄR sant att kårengagemang tar mycket tid. Och man spenderar många timmar på en verksamhet utan att få betalt, tid och energi som man istället hade kunnat lägga på ett avlönat extrajobb.

Men jag satt och funderade lite tidigare idag över vad jag lärt mig, hur jag utvecklats och vilken resa jag gjort med Kåren vid min sida.

För tre år sen anlände jag till Halmstad, med scenskräck, konflikträdsla och inte många meriter med mig i bagaget. Jag hade förvisso varit kassaansvarig under två år i en butik, något som gav mig en del erfarenheter kring ansvar och sådär, men i övrigt inget.

Under dessa tre år har jag sedan utmanat mig själv genom att söka post efter post inom Kårens verksamhet. Jag ställer mig idag utan problem framför ett hundratals människor och leder ett möte, jag kan ta itu med konflikter och har lärt mig hur man hanterar och upprättar en budget, jag rör mig i styrelserum tillsammans med högt uppsatta människor från hela sverige utan att göra bort mig, jag kan avgöra huruvida en organisation mår bra av olika typer av gruppdynamik och är snart högst ansvarig för den strategiska verksamhetsstyrningen för en organisation som omsätter 20 miljoner. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.

Vad jag vill få sagt med detta är att jag förundras över att inte fler engagerar sig ideellt. Jag menar absolut inte att det behöver vara inom Kårens verksamhet, det finns en rad organisationer som säkerligen erbjuder samma möjligheter för utveckling.

Många gånger har jag hört att jag lever för Kåren, att jag haft ett sjukligt förhållande till mitt arbete inom organisationen. Och många gånger har det säkert varit sant. Det har funnits perioder då jag jobbat 14 timmar om dagen med Kåren, trots att det egentligen bara har varit en bisyssla. Men det har samtidigt funnits tillfällen då jag inte satt min fot på bygget på veckor.

Nu har jag funnit en balans för det här. Jag har visserligen förmånen att vara heltidsarvoderad, vilket ju självklart helt naturligt gör att balansen mellan arbete och privat blir enklare än för dem som är ideellt engagerade. Men hur som helst. Jag älskar mitt jobb, och känner en stor ödmjukhet inför det uppdrag jag fått förtroendet att förvalta. Men jag älskar också mitt privata liv, vid sidan av. Det är slut på kvällsarbete hemma. Har jag jobb att göra sticker jag till kontoret och sätter mig där, helt enkelt. Arbetet blir i vilket fall som helst inte lika effektivt hemma.

Oj, vilket långt inlägg det här blev. Jag rundar av med att tacka alla människor som genom åren inspirerat mig och fått mig att växa under de tre år jag engagerat mig. Jag hoppas att jag kommer vara en inspirationskälla för någon detta året, och att jag ska fortsätta lära.